Så många samtal till Cancerfondens informations- och stödlinje som jag varit med om under många år. Sorgesamma, glada och hoppfulla. En vanlig fråga är hur det kommer sig att vänner och släktingar måste propsa på att man som patient ska äta än det ena, än det andra. Att man måste stå emot sjukdomen, inte ge upp.
– Nu när du blivit sjuk måste du kämpa mot sjukdomen, förstår du, berättar Karin att hon nyss fått höra av sin väninna. – Du ska dricka massor av grönt te, äta stärkande vitaminer och träna. Karin fortsätter att berätta att det är det enda hon inte vill just nu. Jag har fullt fokus på att inte må dåligt av behandlingen, att orka sitta uppe vid tv:n en stund med övriga familjen. Min ork är begränsad för stunden.
Susanne som ringer uttrycker sig så här: – Jag har bestämt mig för att betrakta min sjukdom som en fiende som ska bekämpas. Kriget ska vinnas av mig och mitt immunförsvar, inte av inkräktarna. Jag är en kämpe som älskar att träna, att inte ge upp och det vill jag inte göra denna gång heller!
Två samtal som betraktar sin situation på helt olika vis. Och lika många patienter som det finns, finns det olika sätt att hantera sin situation. Men det vi måste ha med oss är respekten för var och en. Inte komma med de välmenande råden om hur man ska hantera sitt liv.
Finns där och lyssna, fråga hur du kan vara ett bra stöd. Tillåt nedstämdheten, orkeslösheten för en tid. Om det blir en djupare nedstämdhet eller om apatin inträffar, då kan man som patient behöva hjälp.
Det kan också vara bra att veta att röra på sig, om än bara lite, kan ha en god effekt på den trötthet eller totala utmattning man kan drabbas av som patient. Men ta upp det med din vän eller partner, barn eller förälder på ett sätt som inte blir tvingande utan lockande.
När någon blir sjuk blir vi ofta rädda eller vill rycka ut och göra något, inte bara passivt se på. Men ibland är det just det vi ska göra. Stanna kvar i ett lugn, en tillit till att det här ordnar vi tillsammans på det vis som den sjuke vill ha det.