Bröstcancer är en fas – något som man kan ta sig igenom bara man vågar skratta …
Klockan är åtta på morgonen och jag har precis tagit en kölapp i väntrummet till provtagningen på Södersjukhuset. Var tredje vecka får jag cytostatikabehandling och inför varje ny omgång måste jag ta ett blodprov för att kolla att kroppen återhämtat sig.
Nu kommer mitt nummer upp på skärmen, jag går snabbt in och får ett stick i fingret. Stämningen känns jäktig, opersonlig. Snabbt in, snabbt ut och så nästa patient. Nu är det bara att vänta. Jag går och hämtar en Metro, dricker lite vatten och sätter mig i väntrummet inne på onkologen. Gröna soffor, lyxiga veckomagasin och morgon-tv. Då och då kommer en sköterska in och ropar upp någon.
– Greta Svensson? Ja, hej, tyvärr ser dina värden lite dåliga ut. Du får gå hem och ta det lugnt och komma tillbaka för att ta ett nytt prov om tre dagar, på torsdag alltså.
Den äldre damen ser rädd ut, men sköterskan lugnar:
– Det är ingen fara, det brukar ordna sig, ta det nu bara lugnt.
– Kerstin Johansson? Ja, varsågod.
Det är som ett lotteri. Självklart vill man få sin behandling på måndagen, eftersom det tar fem dagar att komma över det värsta illamåendet och tröttheten. Lagom till helgen då jag åter kan leka med mina barn. Jag vill så gärna bli godkänd, snälla!
Samtidigt så vill jag ju inte ha nästa behandling. Jag vill fortsätta att må bra. Bara några dagar till, snälla! Att kunna vara uppe, orka promenera, ha aptit och känna smaken av det jag äter.
Hittills har jag alltid fått gå in på en gång. Inga problem här, inte. Min kropp återhämtar sig mirakulöst. Från att inte orka sitta upp till toppvärden strax innan det är dags för nästa behandling. Varje gång det händer är det som att bli bedömd och betygsatt. Godkänd. Jag känner mig stolt och spänstig:
– Ja, minsann det här är prima kropp det, toppbetyg, godkänd på första försök.
Men denna morgon händer det jag länge befarat, jag blir inte godkänd. Mina värden ligger på en bottennivå. Jag får panik. Samtidigt ropas någon annan upp och får komma in till avdelningen.
Jag känner mig lurad, kränkt och oförberedd. Hur kunde det hända? Jag – dåliga värden? Jag åker hem och tittar på alla sjukhusserier på tv precis som jag brukar göra efter varje behandling. Jag känner mig till och med lite illamående, trots att jag inte har fått någon behandling. Det är först på eftermiddagen när barnen ska hämtas från dagis, som jag plötsligt skiner upp:
– Jag kan ju hämta dem, jag orkar!
Och nu uppskattar jag att jag fått denna tidsfrist, dessa tre dagar, då jag kan göra roliga saker med barnen. Tack! Tack för att jag inte behövde bli sängliggande idag. Jag har tre dagar på mig!
På vägen hem går vi förbi en park och leker, sen lagar jag mat, tittar på Bolibompa med barnen, spelar spel, borstar tänderna, läser godnattsaga och berättar en egen saga. Jag har haft en jättehärlig dag. Så fullt upp att jag inte ens hann oroa mig.
När tre dagar gått sitter jag åter i väntrummet. Denna gång är jag inte lika självgod. Jag tävlar inte längre med de andra patienterna. Jag tycker ingenting om dem som får gå in, eller om dem som måste gå hem och vänta på att värdena ska bli bra. Jag bara är. Det får bli som det blir. Får jag komma in idag och få min behandling, då blir jag snabbare klar med hela det här eländet. Får jag inte komma in idag, då kan jag leka med mina barn. Båda alternativen är positiva. Det gäller att hitta guldkorn varje dag. Det är nog det enda sättet att överleva det här.
/Monika Titor
Texten är ett utdrag ur Monika Titors bok Kul med cancer – Hur man tar sig igenom bröstcancer. Boken är utgiven av Gryf Förlag.
Mitt i livet som småbarnsförälder och journalist drabbas Monika Titor av bröstcancer. På bussen sitter hon och svettas med mössan på, rädd att håret följer med om hon tar av den. På jobbet undrar chefen vilka möten hon kommer till och vilka hon kommer att vara utslagen på. Då hon gör sjukgymnastik på golvet tror arbetskamraterna att hon har svimmat. Cytostatikan gör henne illamående och medicinen som ska motverka det, visar sig ge yrsel. Grannar ger henne beröm bara för att det regnar. Motvilligt går hon till psykologen – hon har ju inga problem … Samtidigt vill barnen leka, äta middag och höra långa godnattsagor. De gillar inte att hon ligger ner när de tittar på Bolibompa tillsammans.
Kul med cancer – Hur man tar sig igenom bröstcancer är till för alla er som fått bröstcancer och till alla vänner och anhöriga som vill hjälpa och stötta, men inte vet hur.